MyPyMysan

Det senaste dygnet har jag känt att det ligger alldeles under ytan.. saknaden efter Jacke. Jag försöker att inte tänka på det och ta till mig det men det är svårt när det ligger så nära ytan. Det har ju gått så himla bra tidigare och egentligen går det ju jätte bra nu också.. vet inte vad det är med mig. Tror det är för att jag är så uttråkad då jag är hemma. Jag slår aldrig igång tvn längre för jag vet att det inte är nåt jag vill se. Jag följer inte ett enda program.. så då blir det att man dioskar o donar istället och sen spenderar resten av tiden vid datorn. Och ärligt talat så börjar ju datorn kännas ganska trist den också. Man kollar det man brukar, läser några bloggar och sen då??
Kände imorse att det var nåt galet. hela vägen till jobbet tänkte jag på Jacke, på hur vi träffades, på hur bra vi är för varandra.. automatiskt gick mina tankar över till Niklas och hur det blev då han dog och då ligger ju alltid tårarna i ögonvrån. Men egenltigen tänkte jag ju på hur lycklig jag va just då att ha Jacke i mitt liv så han kunde stötta mig den där jobbiga tiden.

Ja, jag vet inte vad det här blev för inlägg, vet inte om jag är ledsen eller tacksam eller både och??
Det är bara att skärpa till sig!