tanken slog mig igår
Snart ett år har vi varit tillsammans..inte riktigt än men snart.. och det slog mig igår att Jacke förmodligen varit borta mer under detta år än vad han varit hemma. It sure feels like it anyway.
Men samtidigt, han va hemma många veckor i somras så det kanske väger upp en del, jag vet inte.
Hur som helst så måste jag bara ge oss själa en eloge som har klarat detta.. att bara träffas på helgerna..och nu bara träffas 10 dagar efter att ha varit ifrån varandra över en månad.
Det var ändå så mycket lättare då när han kom hem varje helg, då han va i Sverige. Då kunde jag prata med han hela veckorna, skicka söta sms, få tag på han när helst jag behövde, han kunde ringa mig när helst han behövde.
Nu är allt så omvänt..han är så långt borta. Och vi pratar inte ofta, eller ja, vi gjorde det förra svängen han va borta, oftare än vad jag trodde vi skulle. Men det har ändå ingen betydelse, jag kan inte ringa han när jag är förtvivlad eller när jag behöver fråga nåt, jag kan inte planera nånting med honom för framtiden.. jag får bara hållas.. försöka behålla tålamodet och vänta med allt.
Men oftast då han ringer harf den där paniken gått över, jag har inget att säga, jag är inte ledsen, jag komme roftast inte ens ihåg va de va ja ville prata med han om. Bara för att jag förtränger för att slippa det onda.
Det är så jobbigt. Och jag längtar tills den dagen då vårat förhållande kan få en vardag. Och jag ska se till med alla krafter och all intelligens jag har att vi ska överleva vardagen, vårat förhållande ska hålla. Det har jag gett mig fasen på.
