No subject

Varför blir det såhär??

Idag.. idag har jag saknat Jacke, väldigt mycket. jag har föreställt mig den sekund då han kliver in genom dörren och jag får krama han. Jag har föreställt mig att inte behöva sova själv, att få bara berätta för han hur lyckligt jag är som har han hemma. Jag har sett fram emot att ha någon att bry sig om, att fixa till för. Bädda för, städa för och göra vad som helst för.

Idag när jag kände på det här viset kom jag fram till att han förmodligen inte ens fattar att jag känner såhär.
Han vet  nog inte ens om att jag saknar honom så mycket som jag gör. För jag har inte berättat det för honom. Jag har inte sagt hur mycket jag saknar han.. inte visat hur ledsen jag är över att han är borta. Nej istället har jag visat min andra sida, min starka sida, där jag accpeterar att han är där. Den sida som pratar om vardagliga saker som att han bara vore i närmaste stad över dagen.

Men det är ju inte schysst. Jag har förmodligen nån inbyggd mekanism som visar min starka sida för honom och de flesta andra bara för att jag inte vill att det ska vara jobbigt för honom genom att veta att jag har det jobbigt. Jag vill inte göra situationen jobbigare än vad den är. Men tanken slog mig inte förrän just idag att det kanske är ännu jobbigare för honom att inte veta vart han har mig.. jobbigt för han att inte veta om jag saknar han då jag är så kall i mitt sätt..

Därför bestämde jag mig för att berätta för honom idag precis hur det är...
men när han ringde... hur var jag? Precis som vanligt.. Lika stark och kylig. Varför?
Varför är det så svårt?? Är det någon som har en teori om det här så dela gärna med er!?

Lämna gärna ett ord eller två..

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0