ensamhet
det slog till igen.. för en liten liten stund sen.. jag var precis på väg att gå o lägga mig, men bestämde mig för att läsa Jackes mail igen..det som han skickade idag..
och då slog det till..saknaden..längtan.. just nu skulle jag på ett sätt vilja lägga mig i en mörk vrå, dra en varm filt över mig och ligga där i 2 veckor. tills han kommer hem, lyfter fram mig ur denna mörka vrå och säger till mig att han är hemma nu, allt är bra.
men å andra sidan så känner jag mig så otroligt ensam.. och önskar verkligen att jag hade en axel att luta mig mot. bara få snörvla på någons tröja och säga att det här är förjäkla jobbigt just denna sekund.
imorgon återgår allt till det normala, då är allt lugnt igen. för det är så korta stunder det är jobbigt. men då det är jobbigt så är det extra jobbigt.
det känns som jag är tillbaka i bubblan. ser på en värld genom min bubbla, samtidigt som jag står utanför bubbland och tittar in på mig själv. vad vill den här jäkla bubblan mig egentligen? kan den inte spricka så jag bara kan få vara i den klara verkligheten!?
