MyPyMysan

denna dag börjar vara slut nu och jag ska snart lägga mig.

Arbetsdagen gick fint, fingret klarade sig rätt bra. =)

Ikväll har jag druckit vin med pappa o Britta sen har vi fixat med datorerna en massa, virusprogram o grejer, allt sånt osm är nödvändigt att gå igenom emellan åt.



Har haft väldigt lite kontakt med Jacke..han har fullt upp och vi har inte synkat så bra, när han haft tid att ringa har jag varit upptagen och vice versa. Men det är lugnt, han kommer ju hem på onsdag och då hinner vi konversera hur mycket vi vill och orkar nästan. 
Känns dock som att jag tagit avstånd till allt igen, särskilt känslomässigt, orkar knappt tänka på allt för tillfället även fast jag vet att jag måste.
Men det känns väldigt overkligt att det är 2 veckor kvar nu bara tills han är i Afghanistan. Och även fast man svarar på frågor om allt och svarar att "han åker den 24:e november" så tror jag inte att jag fattar själv att det betyder att han verkligen åker om 2 veckor. Det är nära, men det känns otroligt långt borta ändå.

Jag som grubblar och analyserar allt har förstås också analyserat och grubblat över detta..
Varför kan jag inte förstå att det är så nära?
Varför förstår jag inte innebörden?
Jag har kommit fram till följande:
Jag förstår inte för att jag inte vill förstå.
Jag distanserar mig till verkligheten i hela sin innebörd.
Jag sätter mina känslor angående detta på is och puttar undan allt som har med den kommande tillvaron att göra. Det känns som jag satt hela vardagen på paus och därför känner jag mig väldigt förvirrad då jag väl tänker efter..
Ibland känner jag mig så förvirrad så jag inte vet varken vad det är för dag eller månad. Jag vet inte om jag behöver tvätta eller städa, vad jag har gjort i pluggandet, när jag träffade nån kompis senast..allt känns väldigt förvirrande helt enkelt.
Och samtidigt känner jag att jag inte orkar planera eller fundera eller prata med nån i huvudtaget. Tiden ska bara gå...

Ändå känner jag ett underligt lugn. Som att jag förlikat mig med att det ska vara såhär nu.
Att jag ska gå runt och vara ensam och orolig. På något sätt känner jag mig trygg i allt.
Mitt förhållande med Jacke känns så självklart, som att det vore skrivet i nån sorts bok där allt redan är utstakat, där det redan står hur allt ska bli.
Det ska ju vara vi sen, inga frågetecken runt det, inga mörka moln någonstans - inte vad jag kan skymta i alla fall. Så varför känns allt så underligt?
Och en anna fråga - Hur ska jag känna, tycka och tänka?




Jag skulle kunna skriva en bok om hur allt är och känns men det tänker jag förstås inte göra. =)
Jag nöjer mig såhär för nu.

Godnatt alla ni!