MyPyMysan

Jacke har frågat mig idag om jag tycker om våran son och svaret på det är ju såklart att kärleken till vår son är obeskrivlig.
Men jag kan lite förstå vart han får den dumma frågan ifrån. Mitt tålamod den senaste tiden har varit minimalt och minsta gnäll har gjort mig på dåligt humör.
Jag vet så väl att han är ett barn och han kanske inte förstår allt och han gör som barn gör osv. Men det är iaf otroligt hur en 1 åring kan driva en till vansinne. Trotset, när man verkligen ser hur han gör saker bara för att han vet att han inte får, det gör mig galen. Och jag vet också att det bara är början så ingen behöver komma med det.

Nu har det väl varit extra jobbigt för oss alla tre eftersom vi alla tre varit sjuka och lättretliga men tyvärr så funkar inte mitt humör så att det lugnar ner sig bara för att vi är sjuka.
Jaja, det är tur man har en spärr iaf och därmed kommer det "bara" skrik och arga ord ur munnen när jag tappar tålamodet.