Bekänna
Det måste vara skit tråkigt att läsa min blogg för tillfället.. Inga bilder, dålig uppdatering, you name it! Men i brist på inspiration så blir de bara en massa lall-skrivande.
Ska dock skriva lite nu..
Igår kväll låg jag och funderade.. tänkte på hur jag varit tidigare. Hur jag var i mina tonår och hur jag hanterat så kallade "kriser".
Jag har ett flertal gånger tidigare funderat på att ta mitt liv, om detta var pga uppmärksamhets-sökning eller "rop på hjälp" vet jag inte men det är läskigt att tänka tillbaka på. Jag har bara en gång i mitt liv verkligen försökt tagit liv på allvar. Och då var det nära men jag klarade mig tack vare bra läkare på Sundsvalls sjukhus. Men det är nog också enda gången som jag verkligen ville och hade bestämt mig. Jag gjorde det i ensamhet för att ingen skulle kunna rädda mig - jag blev reäddad ändå och kände besvikelse när jag vaknade upp till verkligheten. Idag är jag dock väldigt tacksam över hur bra det gick!
Jag har också tänkt på det självdestruktiva beteendet som jag ibland hade. Hur jag tryckte ner mig själv, kunde slå mig själv blå vid några tillfällen, slog huvudet i väggen som för att slå bort ångesten, hur jag kunde göra små sticksår på mig själv.. Varför? Jag vet inte, vissa tankar och vissa känslor är bortglömda. Eller så hade jag inget svar just vid det tillfället heller.
Ångest, det har jag haft hela tiden under dessa hemska perioder. Och det har varit ångest över löjliga saker. Sa jag fel sak till fel person fick jag hemsk ångest och när jag sedan tänkte på hur onödig den ångesten var så fick jag ångest över att jag hade ångest. Och när väl denna känslo karusell startat så blir det som en ond byggnad av ångest.
Jag har tänkt tillbaka på de kritiska ögonblicken då jag tappat vettet totalt och blivit hysterisk, dessa tillfällen utspelar sig mestadels i Finland. Hur galen och instabil jag kunde bli.. och eftersom det bara gått nåt år så minns jag vissa av dessa stunder väldigt väl. Jag minns tankarna jag hade och känslan.. Det är sjukt.
Nu när jag tänker tillbaka på det så är det sjukt. Det är sjukt beteende och sjuk tankeverksamhet som försigått.
Jag mår bra idag, har inga såna sjuka eller självdestruktiva tankar, lider inte alls av samma ångest så allt är ju bra. Jag behövde nog bara miljöombyte och tid. Tills nästa kris åtminstonde.
I mitt analyserande ser jag också ett mönster att då jag varit så här instabil har det varit efter någon sorts kris. I tonåren så var jag inte bara tonåring, jag blev berövad min oskuld genom våldtäkt - en kris.
I finland då det satte igång var när jag märkte och kände att jag tappat greppet om Markus som då var min livlina i det landet.. sen när han gjorde slut eskalerade det hela väldigt mycket för att sen lugna ner sig lite efter några månader. Tillbaka i Sverige, allt känns rätt okej, man har börjat psykiskt återhämta sig från allt det onda i Finland.. Niklas tar livet av sig. Ångesten sätter igång igen och tar sig uttryck i samband med alkoholintag.
Det är skönt att analysera dessa saker för även om man kan tänka att det i tonåren bara var det där med att vara tonåring, det är ju en jobbig tid i sig. Men det är ändå skönt att fundera över det hela som en helhet, rannsaka sig själv och fundera över hur det kunde bli på detta sätt. Dels för att lära känna sig själv bättre, kunna se "tecknen" lättare och kanske förebygga att hanteringen sker på ett så dåligt sätt igen.
Jag kan inte låta bli att fundera på om det är något sjukligt.. om man faktiskt varit sjuk eller om det bara är så att man är en känslomänniska som överreagerar. Måste ju finnas en förklaring till det i så fall också. Jaja, huvudsaken det är lugnt i dagens läge. Visst att man har lite hysteri och kan bli hysteriskt arg men det är inget sjukligt, det är bara personligheten tror jag! :)
Det kanske är jäkligt löjligt att skriva om något sånt här.. men på något sätt känns det viktigt att få ur sig det.
Nu har jag öppnat mig lite och faktiskt så var det inte för er skull utan mest för min egen. Skönt att få lyfta fram en sak som man faktiskt gått och grubblat på.
Ha en bra dag !
Ska dock skriva lite nu..
Igår kväll låg jag och funderade.. tänkte på hur jag varit tidigare. Hur jag var i mina tonår och hur jag hanterat så kallade "kriser".
Jag har ett flertal gånger tidigare funderat på att ta mitt liv, om detta var pga uppmärksamhets-sökning eller "rop på hjälp" vet jag inte men det är läskigt att tänka tillbaka på. Jag har bara en gång i mitt liv verkligen försökt tagit liv på allvar. Och då var det nära men jag klarade mig tack vare bra läkare på Sundsvalls sjukhus. Men det är nog också enda gången som jag verkligen ville och hade bestämt mig. Jag gjorde det i ensamhet för att ingen skulle kunna rädda mig - jag blev reäddad ändå och kände besvikelse när jag vaknade upp till verkligheten. Idag är jag dock väldigt tacksam över hur bra det gick!
Jag har också tänkt på det självdestruktiva beteendet som jag ibland hade. Hur jag tryckte ner mig själv, kunde slå mig själv blå vid några tillfällen, slog huvudet i väggen som för att slå bort ångesten, hur jag kunde göra små sticksår på mig själv.. Varför? Jag vet inte, vissa tankar och vissa känslor är bortglömda. Eller så hade jag inget svar just vid det tillfället heller.
Ångest, det har jag haft hela tiden under dessa hemska perioder. Och det har varit ångest över löjliga saker. Sa jag fel sak till fel person fick jag hemsk ångest och när jag sedan tänkte på hur onödig den ångesten var så fick jag ångest över att jag hade ångest. Och när väl denna känslo karusell startat så blir det som en ond byggnad av ångest.
Jag har tänkt tillbaka på de kritiska ögonblicken då jag tappat vettet totalt och blivit hysterisk, dessa tillfällen utspelar sig mestadels i Finland. Hur galen och instabil jag kunde bli.. och eftersom det bara gått nåt år så minns jag vissa av dessa stunder väldigt väl. Jag minns tankarna jag hade och känslan.. Det är sjukt.
Nu när jag tänker tillbaka på det så är det sjukt. Det är sjukt beteende och sjuk tankeverksamhet som försigått.
Jag mår bra idag, har inga såna sjuka eller självdestruktiva tankar, lider inte alls av samma ångest så allt är ju bra. Jag behövde nog bara miljöombyte och tid. Tills nästa kris åtminstonde.
I mitt analyserande ser jag också ett mönster att då jag varit så här instabil har det varit efter någon sorts kris. I tonåren så var jag inte bara tonåring, jag blev berövad min oskuld genom våldtäkt - en kris.
I finland då det satte igång var när jag märkte och kände att jag tappat greppet om Markus som då var min livlina i det landet.. sen när han gjorde slut eskalerade det hela väldigt mycket för att sen lugna ner sig lite efter några månader. Tillbaka i Sverige, allt känns rätt okej, man har börjat psykiskt återhämta sig från allt det onda i Finland.. Niklas tar livet av sig. Ångesten sätter igång igen och tar sig uttryck i samband med alkoholintag.
Det är skönt att analysera dessa saker för även om man kan tänka att det i tonåren bara var det där med att vara tonåring, det är ju en jobbig tid i sig. Men det är ändå skönt att fundera över det hela som en helhet, rannsaka sig själv och fundera över hur det kunde bli på detta sätt. Dels för att lära känna sig själv bättre, kunna se "tecknen" lättare och kanske förebygga att hanteringen sker på ett så dåligt sätt igen.
Jag kan inte låta bli att fundera på om det är något sjukligt.. om man faktiskt varit sjuk eller om det bara är så att man är en känslomänniska som överreagerar. Måste ju finnas en förklaring till det i så fall också. Jaja, huvudsaken det är lugnt i dagens läge. Visst att man har lite hysteri och kan bli hysteriskt arg men det är inget sjukligt, det är bara personligheten tror jag! :)
Det kanske är jäkligt löjligt att skriva om något sånt här.. men på något sätt känns det viktigt att få ur sig det.
Nu har jag öppnat mig lite och faktiskt så var det inte för er skull utan mest för min egen. Skönt att få lyfta fram en sak som man faktiskt gått och grubblat på.
Ha en bra dag !
Lämna gärna ett ord eller två..
Trackback
