MyPyMysan

Det verkar som att min pansarutrustning har börjat falla isär.

Jag verkar ha tappat lite av min förmåga att stänga ute det jobbiga i dagens läge. I några dagar har jag haft svårt för att blunda för verkligheten. Jag saknar och framför allt längtar efter Jacke. Skulle så innerligt vilja ha hans närhet nu.
Jag skulle ge mycket för att se hans läppar forma orden "God natt" till mig, att vakna på morgonen och veta att vi har en hel dag och många fler framför oss. Vi har tid just nu, i denna stund då vi kan vara riktigt nära varandra om vi vill..

Helt plötsligt har jag sådant behov av att prata med honom, om de mest triviala sakerna.. Saker som inte är värda att nämna på telefon för man glömmer dom sekunden efter att man tänkt dom.

Jag vet att det kommer tid för oss. Jag vet att det är 1,5 månad kvar tills den tiden är kommen. Men just nu, precis i detta nu, vill jag ha honom här. Jag vill inte att det ska vara 1,5 månad kvar, jag vill att det ska vara nu.

Det var en som frågade mig igår om jag älskar från hjärtat? Om jag älskar på riktigt och inte bara säger att jag älskar för att jag borde.. Och det fanns ingen tvekan, jag sa att jag älskar från hjärtat. Då fick jag frågan "Hur vet du att du gör det?". Jag svarade att jag bara känner det. Där tog samtalet slut.

Detta var något som jag fortsatte att tänka på.. Hur kan jag egentligen bara känna det? Hur förklarar man att man vet att det är på riktigt utan att se till "samhällets normer"?
Jag tror att jag vet för att jag kan se oss i framtiden tillsammans. Och jag tror att jag vet att jag älskar från hjärtat för att jag har erfarenheter, för att jag kan se tillbaka i livet på relationer där man trott att man älskat men på efterhand har man insett att känslan inte fanns där. Inte den känsla som jag känner idag.
Dessutom tror jag att det har med hur länge man känt varandra. Jag kan säga att jag för ett år sen trodde att jag älskade Jacke, men det gjorde jag nog inte.. Jag bara förväxlade den känslan med något annat. Jag började nog bygga upp en kärlek till honom då.

Min kärlek till honom har växt sig starkare under tiden och under de händelser vi upplevt tillsammans.
Vi har haft olycksfall, dödsfall och i motsats väldigt lyckliga händelser under året. Och det är under dessa händelser vi blottat oss själva, jag har fått se hur han är i en svår situation eller i en lycklig situation och han har fått se detsamma i mig. Det är då min kärlek till honom blivit starkare. Jag har börjat se helheten av honom som människa inte bara den yta som man oftast i början av ett förhållande visar upp.

Det blev mycket skrivet. Jag ville bara ventilera, skriva.. få säga hur jag känner. För känslan av saknad och längtan är obeskrivlig, lite hjärtskärande.

Imorgon är det en ny dag, Kanske min pansarutrustning reparerat sig något tills dess?