MyPyMysan

Idag började jag än en gång känna denna förbaskade saknad som dyker upp var och varannan vecka.. Saknaden efter Markus.. kanske inte jätte mycket efter Oss utan kanske snarare tryggheten och vardagen vi delade.
Har inte kännt denna saknad på flera dagar nu o inte alls tänkt på honom eller oss.. men idag då en på jobbet höll på o sku bjuda ut mig till nå gårdskarlar där så att ja sku bli kvar här i finland :)   .. då fråga chefen om inte jag har sambo nå mer? Om inte Markus var nån bra kille?. jag kunde inte svara.. jag blev direkt ledsen o  mena börja gråta.. så hon sa bara "va tråkigt, verkligen jätte tråkit" och ja svara bara "ja verkligen". Sen dess har denna känsla av saknad o gråtfärdighet suttit i sig.
Är bara så jäääädrans förbannad på mig själv! Hur kan man låta allting gå så fel? Hur kan manför de första låta riktig kärlek sina, rinna ut..?? För de andra.. hur kan man såra en person som man känner så starkt för? På något vis i huvudtaget? Hur har jag kunnat? Fy tusaan, va besviken man kan bli på sig själv. Och det han känner mot mig i dagens läge tänker jag inte protestera mot...
Men jag hoppas verkligen.. verkligen.. verkligen... att vi ska kunna bli vänner en dag igen..

Jaa, ikväll tänker jag börja packa även om jag är jätte omotiverad till de.. vet ju inte nånting om den här flytten och den ska ske om 2 veckor! Allting verkar ändras hela tiden, nya besked varje dag om hur sakerna ska flyttas till sverige.

Jaja, nu ska ja lägga mig o läsa o vila..sen kanske man får lite fart på..