Kärlek

Kärlek är en så svår och invecklad sak ibland, men emellan åt kan kärleken vara något som upplevs som underbart! Kärlek är också något som vi påstår at vi aldrig skulle kunna leva utan men som vi också har svårt att leva med. Kärlek är en hel massa saker..
Framför allt är kärlek något som framkallar starka känslor av olika slag...


Inatt mår ja sämre, förmodligen pga gårdagens bravader. Min bakfylla brukar ofta komma ganska sent men idag trodde jag ärligt att jag inte skulle bli bakis i huvudtaget.
Jaja, det är inte direkt så jag mår skit nu heller, lite halsbränna o sådär bara.. kanske det är mycket sömn som saknas också? Kan de va..

Annars så inser jag på nytt timme efter timme, dag efter dag att jag är "upptagen". En del av mitt hjärta som har med kärlek att göra har inte släppt taget om känslan; "att vara kär".
Det är så konstit, så svårt att erkänna. Men ärligt talat så tänker jag erkänna nu, inte bara för mig själv eller nån annan utan för er alla..
Det räcker med en bild på M, eller en doft som påminner om han, eller att ett av våra minnen gör sig påmind.. egentligen räcker det med en tanke på han så blir jag varm o glad i kroppen, den där starka känslan dyker upp, men sen.. sen kommer också en ledsam känsla. Känslan att de e för sent, att de e över.. o att jag ändå bara har obesvarade känslor.. Men konstit nog kommer inte känslan "ge upp"... och på nåt sätt skulle jag känna att den känslan skulle vara välkommen..
Alla säger åt mig att de e dags att gå vidare, och ja, det vet jag o det har jag gjort på många sätt. Men bara så att alla är införstådda med det här - Jag kan inte styra över mina känslor, har inte hittat "On/Off" knappen än, men jag lovar att säga till då/om jag hittar den.
"Ge upp" känslan skulle vara välkommen eftersom jag är less på att va den stressade sura "bitchen" som jag kanske kan uppfattas som i vissa grabbars ögon. Jag vet själv att jag emellan åt är rent av otrevlig bara för att alla mina misstankar leds direkt till att dom är ute efter nåt mer. Och ibland blir jag nästan irriterad om nån ens frågar vad jag heter.. "varför vill han veta de?".. "vill han prata med mig igen??".. och direkt så blir tanken: "usch, lämna mig ifred, stick härifrån!".
Ibland lyckas jag dock behärska mig och jag är inte alltid otrevlig, men jag är heller inte särskilt ärligt utåtriktad o "lättfotad" (eller vad man ska kalla de) som jag en gång i tiden varit.

Allt detta för att en del av mig tillhör fortfarande M.. fortfarande känner jag det som jag kände då för 2 år sen när vi först träffades.. "spelar ingen roll vad han nånsin skulle göra så skulle jag ändå alltid älska han". Visst kan man bli besviken o sårad.. men den äkta kärleken ser längre än så.. den ser själen..

that's it for now.

Godnatt

Lämna gärna ett ord eller två..

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0