Exclusive
Har funderat mycket det senaste dygnet. Har funderat över min rädsla att binda mig igen, att tänka framåt, planera, känna kärlek och hänge mig till kärleken.
Det jag upplevde med M har satt spår, det har satt spår för vi gav varandra ett löfte - För Alltid, bara Vi 2, exclusive - men löftet hölls inte, det blev bara soppa av allting och efter att han dumpat mig på det hastiga vis som han gjorde helt utan att jag ens var föreberedd så trodde jag att jag skulle kunna vinna han tillbaka. Vi lyckades ju bo ihop ett tag ändå som vänner.. men sen gick allt åt skogen. Och han hår sårat mig på så många sätt.. Jag har också sårat han och ibland önskar jag att jag kunde spola tillbaka tiden och kanske bara gjort allt lite lite annorlunda så att det hela åtminstonde kunde fått ett bra slut..
De tankar och frågor som vimlar i huvet nu är:
Hur går man vidare och släpper allt?
När ska man kunna lite på någon igen?
Kanske man aldrig kommer lita på någon igen helt och hållet, men hur mycket vågar man lita på en person då?
Jag skulle aldrig vilja ha tillbaka M och jag saknar honom inte.. Är bara less ibland över situationerna som uppstod som har förstört saker i dagsläget. Och jag lägger inte skulden på bara honom, man är alltid 2 i ett förhållande.. så egentligen handlar inte ens de här inlägget om honom.. utan det handlar om allt som hände och vad det fått för följder.
Just nu är jag en människa som ska vara lycklig som träffat en så himla snäll person som Jacke. Jag tror det är som mamma sa: "Jag såg direkt att det där är en bra kille", och mamma jag kan inte annat än hålla med, jag såg det också och jag ser det fortfarande.
Men varför känner jag den där rädslan att binda mig?
Och är jag orättvis mot honom om jag inte kan hänge mig till fullo?
Om jag inte kan tänka så långt framåt i tiden att jag vet att vi kan planera nån månad framåt eftersom jag inte vet vad som händer med oss...är jag då pessimist eller realist?
Mina förhoppningar är ju självklart att vi ska hålla ihop, jag vet vad jag vill - jag vill vara med Jacke, ingen tvekan om den saken men hur mycket vågar man hoppas?
Den största rädslan är att han ska såra mig på något vis, att det inte ska hålla.. och ännu värre - att jag skulle såra han.. Ibland händer saker bara utan att det nånsin var meningen att göra någon illa.
Trots alla lite vissna funderingar så tror jag på lyckan, jag tror att i slutändan blir allting bra, bara man försöker göra det bästa av alla situationer.
Det jag upplevde med M har satt spår, det har satt spår för vi gav varandra ett löfte - För Alltid, bara Vi 2, exclusive - men löftet hölls inte, det blev bara soppa av allting och efter att han dumpat mig på det hastiga vis som han gjorde helt utan att jag ens var föreberedd så trodde jag att jag skulle kunna vinna han tillbaka. Vi lyckades ju bo ihop ett tag ändå som vänner.. men sen gick allt åt skogen. Och han hår sårat mig på så många sätt.. Jag har också sårat han och ibland önskar jag att jag kunde spola tillbaka tiden och kanske bara gjort allt lite lite annorlunda så att det hela åtminstonde kunde fått ett bra slut..
De tankar och frågor som vimlar i huvet nu är:
Hur går man vidare och släpper allt?
När ska man kunna lite på någon igen?
Kanske man aldrig kommer lita på någon igen helt och hållet, men hur mycket vågar man lita på en person då?
Jag skulle aldrig vilja ha tillbaka M och jag saknar honom inte.. Är bara less ibland över situationerna som uppstod som har förstört saker i dagsläget. Och jag lägger inte skulden på bara honom, man är alltid 2 i ett förhållande.. så egentligen handlar inte ens de här inlägget om honom.. utan det handlar om allt som hände och vad det fått för följder.
Just nu är jag en människa som ska vara lycklig som träffat en så himla snäll person som Jacke. Jag tror det är som mamma sa: "Jag såg direkt att det där är en bra kille", och mamma jag kan inte annat än hålla med, jag såg det också och jag ser det fortfarande.
Men varför känner jag den där rädslan att binda mig?
Och är jag orättvis mot honom om jag inte kan hänge mig till fullo?
Om jag inte kan tänka så långt framåt i tiden att jag vet att vi kan planera nån månad framåt eftersom jag inte vet vad som händer med oss...är jag då pessimist eller realist?
Mina förhoppningar är ju självklart att vi ska hålla ihop, jag vet vad jag vill - jag vill vara med Jacke, ingen tvekan om den saken men hur mycket vågar man hoppas?
Den största rädslan är att han ska såra mig på något vis, att det inte ska hålla.. och ännu värre - att jag skulle såra han.. Ibland händer saker bara utan att det nånsin var meningen att göra någon illa.
Trots alla lite vissna funderingar så tror jag på lyckan, jag tror att i slutändan blir allting bra, bara man försöker göra det bästa av alla situationer.
Lämna gärna ett ord eller två..
Trackback
